Vissa viner behövs. Om inte för deras storhet så för deras egenhet. Efter tips från Dricksläsare köpte jag på mig en flaska Fruitière Vinicole d’ Arbois Côtes du Jura Poulsard 2007 (95779) 85 kr.  Poulsard är en ovanlig druva på Systembolagets hyllor. Den ger mjuka och färgsvaga viner som i bästa fall kan jämföras med pinot noir. Men den jämförelsen ska man helst strunta i. Poulsard har inte för avsikt att göra stora, komplexa viner med struktur och lagringsduglighet. Även om den bleka tegelfägen påminner om mogen Barolo och Bourgogne saknar den kraft att åldras. Den svårfångade doften av sura körsbär och nypon vittnar heller inte om tillräcklig intensitet, den spär snarare på den snipiga smaken.

Men varför behövs den då?

Jo, som motvikt till alla syltsöta bulkviner i pappkartong. För vinvärldens balans skull. För att inte folk ska glömma bort hur vin också kan smaka. Hur det alltid har smakat. Åtminståne det senaste seklet i trakterna kring Arbois. Och för att druvan, Poulsard himself, aldrig gjort anspråk på att vara någon annan än sig själv.

Dagen började med hemmafrukost och teori. Två timmar kaliforniska vinområden, renskrivning av gårdagens anteckningar från Restaurangakademin samt färskpressad blodapelsinjuice och oolongte. Därefter snabb dusch och t-bana till Östermalmstorg för lunchprovning på mysiga Brasseri Bobonne. Vinerna, signerade en av Bourgognes flitigaste producenter Louis Jadot, presenterade s av den alltid lika glada Nicolas Dewé. Först ut var sex vita viner där basvinet Bourgogne Blanc Couvent des Jacobins 2008 (5798) 115 kr visade trygg form med rikare och mer publikvänlig frukt än året innan. Vid sidan av den harmoniska Corton Charlemagne 2007 (73360) 1 045 kr föll jag för den öppna, smöriga och mycket finnesfruktiga Chassagne Montrachet 1er Cru Morgeot Clos del Chapelle 2006 (73873) 595 kr. Till dessa viner serverades perfekt smörstekta havskräftor med något syrligt tillbehör. Till varm rätten med anka och kalvlever (tror jag…) bjöds två vertikaler, ursäkta mig, två viner från sex olika årgångar vardera Först ut var Beaune 1er Cru Theurons (07,06,05,3,02 och 97) där årgång 2002 var småchamrmig med sina charkiga mognadstoner och sedan Pommard 1er Cru Epenots (08, 07, 05, 03, 01, 97) där den peppriga och fortfarande mycket ungdomliga 2001:an föll mig i munnen.

Med eftermiddgassolsken i blick slog jag följe med Sveriges bästa kvinnliga sommelier Susanne Berglund-Krantz  ner till Grand Hotel för ny provning. Italienska området Lazio var temat. En del av Italien som kanske mest är känd för sina enkla vita Lambruscoviner. Överlag tycker jag att de vita vinerna är för intetsägande, bortsett från ett underbart jasminparfymerat muscatvin från Cantina Sant’Andrea. De röda vinerna smakar generellt mycket av malolaktisk jäsning (den process då äppelsyran övergår till mjölksyra med hjälp av bakterier) vilket visar sig som överdrivet avrundade och mjuka viner. Min favorit av ett tjugotal röda hittar jag hos samma firma i en förhållandevis välgjord merlot.

Paus. Kollar mailen i mobilen. En sommelierkompis har läst min sommelierslanglista och kompletterar med orden:

Spika
TCA
Kokt
Trimmat
Over the top
Barnarov
Dricka dött
Snipigt
Poängdrickare

Efter en snabb intervju med personalen på Eriks Vinbar går jag hem och borstar tänderna, vilket inte ska vara särskilt bra för emaljen men fräscht för munkänslan. En timme senare är jag på plats i en källare nära Stadion för blindprovning av amerikansk pinot noir. Vinklubben jag blivit inbjuden av består av en samling begåvade vinälskare som varje vecka arrangerar provningar på olika teman. Stämningen är kärvänlig men seriös. Kvällens uppställning av åtta viner innehåller tre jokrar i form av en pinot noir från Bourgogne, en från Nya Zeeland och en syrah från Kalifornien. Diskussionen efter provningen är obetalbar. Personliga åsikter och referenser dryftas ordentligt efter att kvällens vinnare Martinelli Moonshine Ridge Pinot Noir (81407) 649 kr korats. Själv höll jag även den enkla Irony Pinot Noir (6694) 129 kr högt och inser än en gång att blindprovningar och vinsnack med likasinnade är det bästa sättet att lära sig mer om vinets mystik.

Men nu är det nog för idag. I morgon är musik i studion som gäller. Godnatt.

Jag skäms lite när jag kommer på mig själv att med använda vinnördstermer. Särskilt då jag skriver. Som en påminnelse till mig själv, och kanske som en hjälpreda för andra, har jag satt ihop en lista med flitigt använda uttryck (tack för tipsen, kollegor).

Sommelierslangslexikon

• 200% ny ek = vin som dragtis om från oanvända ekfat ytterligare en omgång till oanvända ekfat, används också för att beskriva överdriven ekfatskaraktär
• ABC = Anything But Chardonnay
• Bib-brudar = tjejsällskasp som dricker bag-in-box
• Cab/cabbe/cabba = cabarnet sauvignon, stavning med ”K” kan syfta till tysk Kabinett-riesling
• Blinda = prova vin utan att veta vad är
• Cellar Rat = extraarbetare på vingård, den svenska översättningen används även för sommelierer som spenderar mer tid i källaren än i matsalen
• CNdP = vin från Chateauneauf-du-Pape
• Degga = från franskans degorgera, det moment då jästen avlägsnas under produktion av champagne, förekommer även i formen ”nydeggad”
• Decka = dekantera, slå upp vin på karaff enligt klassisk ritual alternativt att lufta vinet genom
• Envinera = skölja runt några droppar av vinet som ska dekanters i karaff för att få bort eventuella oönskade dofter
• Fatat/ofatat/överfatat = beskriver huruvida vinet ekfatslagrats och om detta varit till vinets förtjänst
• Flight = benämning för en glasrunda vid vinprovning, kan variera från 2 glas och uppåt
• Frukt = ett vins frukt och fruktighet kan beskrivas på tusen olika sätt, oftast med andra frukter och bär än just den ursprungliga vindruvan
• Gallopp = ett litet glas öl eller vin som dricks snabbt i baren innan man springer vidare
• GSM = Grenach Shiraz Mourvedre, druvblandning som är populär i Australien
• Hus = syftar på producent i Champagne
• IGT = Indicazioni Geografica Tipica, en italiensk vinklassificering som ofta används som samlingsbegrepp för viner gjorda på icke traditionella druvor, se även ”Supertoscanare”
• Indiebärs = öl från mindre bryggeri i begränsad upplaga
• Korkat = korkdefekt, naturligtvis
• Näsa = vinets ”näsa” eller ”nos” syftar till vinets doft, ett vin kan t ex ha ”en fin näsa” men en ”svag ryggrad”
• Oxat = oxiderat, vin som kommit i kontakt med syre och och doftar äppelskrutt
• Parkervin = fruktpackat vin med hög alkohol som vanligtvis genererar höga poäng hos vinjournalisten Robert Parker, går även under namn som ”blockbuster” och ”muskelvin”
• Pinne = Pinot Noir, förekommer även i formen ”knäcka en pinne”
• Primör = syftar till ”en primeur”, vin som köps innan det buteljerats, vanligtvis från Bordeaux
• Rhône Rangers = sammanslutning av jänkare som avgudar franska viner från Rhônedalen
• Rideltönt = person som endast använder glas från Riedel och som man är avundsjuk på
• Ripassosötma = syftar till Ripasso- och Amaroneviner som får en sötare frukt på grund  av en viss del torkade druvor
• Ryggrad = från eng. backbone, syftar till vinets struktur
• Slott = syftar på vinproducent i Bourdeaux, se även hus
• Spotta = inte dricka
• Supertoscanare = benämning på ett modernt vin från Tosacan gjort på internationella druvor, se även IGT, välkända exempel är Sassicaia, Ornellaia och Grattamacco
• Svavelprutt = en reduktiv doft från svavel som kan förekomma i tankjästa vita viner, doften som påminner om ägg och försvinner snabbt med luftning
• Syratorsk = person som tycker tysk torr riesling smakar saft
• TBA = Trockenbeerenausleese, tyskt mycket sött vin som är för långt för att uttala
• Terroirtypisk = innebär i korta ordalag ett vin som smakar var det kommer ifrån, missbrukas titt som tätt
• UFF = ung, fräsch och fruktig, slentrianbeskrivning av vilket ungt vin som helst
• Vattna = servera vatten till vinet
• Vertikal = provning av flera årgångar från en och samma producent
• Vit månad = en period då man bara dricker vitt vin och ljusa spritsorterZappare = anhängare av ZAP, Zinfandel Advocate & Producers, motsvarande Rhône Rangers men för zinfandel

Har du något eget ord som bör läggas till? Eller något du vill ha förklarat? Berätta!

Ett snabb inlägg om en tillfällig nyhet innan den tar slut. Vinet lanserades i februari men finns lyckligtvis kvar i flera butiker.

Anthem Discover Pinot Noir, Central Otago 2007 (95762) 159kr
Det är något speciellt med nya zeeländsk pinot noir. Jag kan inte sätta fingret på vad men det finns något i smaken/doften som särskiljer den från både Bourgogne och Spätburgunder. Kanske är det lättheten? Vinerna svävar liksom uppfyllda av sin egen syrlighet. I bästa fall backas den svala frukten upp av steniga mineraltoner, vilket jag tycker mig lättare kunna skönja i viner från sydöns sydligaste vinområde Central Otago. Anthem Pinot Noir är ett bra exempel på allt detta. Jordgubbar och körsbär med viss kryddsötma stramas till av en sprittande krispig syra. Trots sin eleganta och ungdomliga framtoning finns ett visst djup och spår av den där inte helt lättidentifierade mineraliteten. Raka motsatsen till Alto Moncayo men minst lika viktigt. Blindprovat. 88/100

Jaha, då var den vita månaden utstämplad. Det nypressade kaffet från Etiopiens bättre plantager smakar ljuvligt! Men från och med idag kommer jag definitivt hoppa över allt sunkkaffe såsom blaskbeskt lunchrestaurangfika och sur espresso. Avhållsamheten från vin, sprit och öl har inte haft samma effekt. Kanske för att jag redan innan valt bort blaséviner och trista lagerpints på min meny. Jag provar förvisso allt möjligt av ren nyfikenhet men när det handlar om konsumtion dricker jag enbart – liksom nu också kaffe och té – vin och öl gjort med kärlek.

Vekorna utan vin har säkert haft en positiv reningseffekt, både privat och ur den allmänna folkhälsans perspektiv.  Den mest påtagliga positiva bieffekten måste ändå vara att jag fick ändan ur vagnen och gjorde en ny discoversion av Tanita Tikaram’s fantastiska 80-tals hit ”Twist In My Sobriety”. Jag hoppas den gör dig på lika bra humör som mig. Ha en fin helg!

Det skulle vara lätt att skriva ned ett spanskt vin med 16% alkohol gjort av en kaxig australiensare. Att simpelt avfärda det som ett framavlat Parkervin. Därför vill jag härmed blåsa i hornet och slå hål på en av mina egna fördomar – alla muskelviner är icke av ondo.

I spanska Campo de Borja är det varmt. Nästan lika varmt som i Australien där vinmakaren Chris Ringland gjort sig känd för sina kralliga shirazviner. Efter ett besök i området beslutade han sig för att göra regionens bästa vin på garnacha, samma druva (grenache) som är stöttepelaren i vinerna från Rhônedalen och som återigen placerat regionen Priorat på vinkartan. Den svulstiga druvan behöver värme för att sedermera göra det den är bäst på; att avge värme i form av hög alkohol. I blandningar kan detta vara tricket för ett komplett vin, men hur funkar den på egen hand? Nja, sisådär. För att lyckas krävs höga ambitioner och järnkoll i såväl vingården som i labbet. Och det är precis vad Chris Ringland har.

Alto Moncayo Garnacha 2007 (95961) 319 kr
Det är en god idé att vara förberedd innan du korkar upp en flaska Alto Moncayo. Vinet tar nämligen över allt annat efter första klunken. Om du inte lyckas se i genom vinet ens vid kanten av glaset ska du inte vara orolig. Det är fru garnacha som breder ut sig likt en flytande rymdvarelse som dupliceras var femte minut. Munkänslan är förförisk mjuk och med förödande väl dold, ja kanske till och med lömsk, alkohol. Den begåvade vinskribenten Oz Clarke beskriver druvans personlighet som en rasig kraft med blossande kinder och berusande svall. Mitt i prick.

Hur smaker det då?

Fruktigt, kryddigt och bussigt! Så stod det i alla fall i en recension. Fruktigt? Jovisst, men för att förtydliga; galen-hus-i-helvete-i-kubik-fruktig. Extraherat in i vedboden. Kryddigt? Absolut. Men det är inte bara minnen från julbordet som samsas med subtila bouquet garni-aromer, det finns också en portion snyggt integrerade ekfat med en släng av vanilj. Och bussigt? Ja, den som blir bjuden på ett glas har definitiv en schyst kompis. Men det ska också tilläggas att vinet inte tilltalar alla. Det är alltså INTE bussigt att bjuda en 100% bourgognefrälst vän på ett glas såvida du inte har riktigt starka missionsambitioner. Summa sumarum ett gediget kroppsbygge för vars finess jag lyfter på kepsen. 91-93/100 p

Poängspannet baseras på att jag nyligen drack årgång 2005 till stor glädje. 2007:an som släpptes i måndags lanserades samtidigt som lillebror Alto Moncayo Veraton 2007 (95996) 220 kr. Varför inte satsa på en spansk familjeafton?

I dag testade jag tre alkoholfria viner. Det enda som gick att dricka var den tillfälliga nyheten Torres Natureo Free Muscat 2009 (1912) 49 kr. Vinet har jäst som ett vanligt vitt vin och sedan de-alkoholiserats med hjälp av ”the spinning cone column” som förenklat är en metod där man med hjälp av centrifugalkraft och kvävgas avlägsnar alkoholen samtidigt som vissa aromer bibehålls. Vinet är spätlesesött, 33 g restsocker per liter för att vara exakt, och har en typisk muscatparfym av fläder, päron, litchie och äpple. Till skillnad mot Billabong Sparkling Brut (1945) 42 kr – ett någorlunda välsmakande  bubbel med doft av vaxljus och finsk ananaskaramell – har Torres lyckats få till en smak som håller ihop och inte lämnar kvar ett tomt jästhål i mitten. Servera vinet kylskåpskallt så upplevs sötman inte lika kvalmig.

Efter tre veckor med alternativa middagsdrycker utan alkohol ser min topp 5 ut så här:

1. Torr cider från Normandie, så torr den kan bli
2. Citronvatten, massor med pressad citron
3. Alkoholfri öl, till thai-hämtmaten
4. Mjölk, minst mellanfet
5. Torres Natureo Free Muscat, se ovan

Har du druckit något annat gott alkoholbefriat vin? Skriv och berätta.

I dessa detoxdagar har jag ägnat flaskornas yttre avsevärt mer tid än innehållet.  Jag som vanligtvis klagar på vindesign blev glad i hågen då min vän formgivaren tipsade om alldeles förträfflig förpackningsdesign. Och ett knogjärn. Vem vill inte dricka så här snyggt?

DN Söndags nya serie ”Vinprovarmiddag” signerad Bengt-Göran Kronstam ägnar sex gulliga helsidor åt Toscana.  Vinerna som presenteras är samma gamla vanliga ”prisvärda” storsäljare på Systembolaget – hur många gånger ska jag behöva läsa om Barone Ricasolis förträfflighet? I artikeln rekommenderas såväl  en sverigeanpassad box som flaskan Brolio, där den senare beskrivs som husets stolthet trots att slottet gör fler avsevärt bättre kvalitetsviner. Vidare tipsas det om svenskägda Terrenos Chianti Classico, 89 kr. Ett vin vars enda spännande beröringspunkt är att gården ägs av svenskar. Om artikeln varit ett reportage i DN Resor är jag övertygad om att man höjt sig över svensk turistnivå för att inspirera.

Inget av vinförslagen i artikeln motiverar heller varför vinerna passar bra till maten. Paraplytiteln ”Vinprovarmiddag” känns lika omotiverad som förslagen i sig. Två olika prisnivåer duger inte. Jag förundras också över själva rätterna. Inledningsvis förklaras det fiffiga med den italienska menyns upplägg, exempelvis att huvudrätten ofta består av en enkel kött- eller fiskbit. Till DN:s egna ryggbiff serveras, precis som i Svedala, både rostade paprikor, bönkräm och ruccolasallad – tillräckligt för att du inte ska orka peta ner en bit av den avslutande marängkakan med blodapelsinsoppa och biscotti, som tydligen är ”mer uppfriskande än mättande.”

Att som intresseväckande instick deklarer den trista italienska vinlagen hjälper föga. Varför inte istället fokusera enbart på den för området betydelsefull  klassificeringen IGT? Boktsavsförkortningen som blivit ett begrepp i vinvärlden tack vare Toscanas toppviner som Sassicaia, Ornellaia, Grattamacco etc. Eller kanske jämföra det klassiska och det moderna? Internationella druvor kontra alla varianter av sangiovese?

Jag efterfrågar naturligtvis inte en vetenskaplig eller nördig artikel. Men har man för avsikt att göra en djupdykning, eller åtminstone ringa in ett område, varför inte då sikta lite högre? Jag är övertygad om att DN:s läsare kan mer och är mottagliga för ett djupare innehåll. Åtminstone en smula mer inspirerande.

Vinimportören Moestue Grape Selcetions kallar sin årliga provning för Vinfeber. Till skillnad mot en vanlig sortimentsprovning bjuder man in ett tjugotal av sina producenter att närvara och själva presentera sina viner. Det är både sympatiskt och intressant för den vetgirige. Möjligtvis tidskrävande för den som har bråttom men det ska man inte ha sådana här dagar. Ute är det influensaväder, och inne på Grand Hotel är det vinfeber.

Importören har ett uttalat fokus på klassiska vinländer såsom Frankrike, Tyskland och Italien. De försöker också se till att majoriteten av vinerna finns tillgängliga för privatkonsumenter i beställningssortimentet och håller regelbundna provningar av dessa. Eftersom detta jättesortiment sällan recenseras eller rekommenderas (förutom i Taffels vinlådor) har jag plockat ut de febrigaste flaskorna som alltså finns att beställa på stubben!

André Jacquart & Fils Millesieme, Campagne 2002 (883341) 285 kr är en kristallkrispig och underbart blommig årgångschampagne som för tanken till våren liljekonvaljer. Ekologiskt odlad.

Weingut Stadt Krems Riesling Steinterrassen 2008 (73551) 115 kr smakar som den låter – sten i såväl mineraliteten som i den  purunga och småtfeta stenfrukten.

ökonomierat Rebholz Riesling Kastanienbusch Riesling GG 2007 (73260) 399 kr måste vara ett av Tysklands friskaste och stoltaste rieslingviner. Lyxvin för långlagring, finns även på magnum. Biodynamisk odling.

Oliver Merlin Macon La Roche Vineuse Vielles Vignes 2006 (73749) 169 kr är ett franskt, fylligt och förlustande vitt vin från Bourgogne. Popcorn med smält smör uppbackat av solmogen frukt. Slurp.

Dom. Huges & Jean-Marc Pavelot Savigny-Les-Beaune 1er Cru Aux Guettes 2006 (73156) 261 kr slår nästan knut på sig själv med all sin saftiga och fylliga frukt. Röd bourgogne från en ofta förbisedd kommun får här sin revansch.

Selvapiana Chianti Rufina Riserva Bucerchiale 2006 (88365) 228 kr
kommer från Rufinas högt belägna vingårdar i östra Chianti. Strukturen, toppårgången och den traditionella stilen får mig att längta till nästa sunday roast.

Pelissero Long Now 2005 (88367) 269 kr chokerar med att vara både publikt, modernt och barriquelagrat. Ungefär hälften nebbiolo och hälften barbera ger tack här ett kompakt amaroneliknande intryck fullproppad med sötlakrits, svarta bigatråer och ekfat. Syndigt, och gott.