Jag läste i en kvällstidning att samma sorts tomater är dubbelt så dyra på NK än på Willys. Det må vara hänt. Men om man väger in upplevelsepoängen som deras kombinerade ost, chark och vinbar erbjuder åker stormarknaden på rådäng.

I lördags var jag där igen. Inte för att handla utan för äta ost och dricka vin. För 90 kronor får du välja tre valfri ostar direkt från disken. Till det ett glas Champagne, Chablis, Dolcetto eller som i mitt fall, ett glas Pommeau (ojäst äppelmust blandad me Calvados från Normandie) för 55 kronor. Mina ostar för dagen var en Brillat Savarin, Gruyere Reserve och Sainte Maure som serverades i generösa bitar med en nypon/rabarbermarmelad och diverse bröd. Den förstnämnda vitmögelpuddingen med en krämighet på 55% var bäst och fick och följa med hem. Ett angenämt sätt att handla ost. Speciellt då personalen vet vad de pratar om. Nästa gång ska utforska charkuterierna!

I går kväll bad jag en mycket begåvad bartender på Ohlssons Skor ta fram en ersättare till min smått uttjatade favortitcocktail Negroni. Fem minuter senare stod resultatet på bordet. Sazerac.

Jag är ingen höjdare på att blanda sprit, jag håller mig hellre till rena destillat. Men när jag träffar en duktig bartender, som har tid att småprata lite, brukar jag passa på att lära mig en del om cocktailkonsten. Min nya favoritdrink heter numera Sazerac. Det är ingen ny skapelse. Tvärtom. Det är en av de äldsta drinkarna som finns med rötter i det tidiga 1800-talets New Orleans. Drinken uppkom då Antoine Amedee Peychaud blandade Cognac med hans egna Peychaud bitters (originalet enligt min bartender, något sötare än Angostura). Senare byttes Cognac ut mot traktens Rye Whiskey som är standard idag.

I brist på råvaror och god experimentlusta blandades min första Sazerac med den utomordentliga Maker’s Mark Bourbon, Angustura Bitter och Pernod istället för Absinthe. Anisspriten används enbart för att smaksätta glaset. En tesked råsocker, ett par droppar Angostura och en skvätt pressad citron rördes ihop med 5 cl Bourbon som sedan silades direkt ner i det inoljade och isade Pernodglaset. En enkel citronzest avslutade verket.

Det första som slog mig var den komplexa och eleganta doften där anis och citrus bråkar kärvänligt med vanilj och knäck. I munnen försvinner aniskaraktären nästan helt och den uppsötade majswhiskeyn kliver fram. Men inte vulgärt. Citronen håller den i schack och ger den en bussig och behövlig syraskjuts. Avslutningsvis landar alltsammans i rund och mjuk vaniljkolapudding. Ljuvligt! Efter min förtjusning fortsatte min briljante bartender med att rada upp stordåd, men Sazerac på Bourbon var kvällens höjdpunkt. Tack, du seriöse cocktailkung.

För att underhålla mina smaklökar och bredda mitt doftbibliotek försöker jag så ofta som möjligt att prova vin blint, det vill säga utan att veta vad det är jag har i glaset. Inte för att det är särskilt tufft att gissa årgångar utan för det är det överlägset bästa sättet för lära sig mer om karaktär och ursprung.

På Eriks Vinbar vid Slussen häller dem gem gärna upp vinerna blint på glas. Du kan även välja tema för en 3-glasprovning, till exempel tre blå druvor från gamla världen eller tre vita viner gjort på på druvan chardonnay. Du kan också välja att prova semi-blint, vilket innebär att du vet vilka tre viner du dricker men inte i vilka glas de är upphällda i.

Självklart funkar det minst lika bra att göra det här hemma också. Köp ett gäng halvflaskor, skyl etiketterna, numrera och servera. Fördelen med att gå till Vinbaren eller liknande ställen är att du får personalens vinkunskaper på köpet. När jag pluggade som mest inför intagningsprovet till Sommelierföreningen spenderade jag flera kvällar där. Dels för att öva prova blint under tidspress och dels för att ta suga i mig all vin- och spritlitteratur som finns där. Jag minns att jag även fick låna en hem en gammal vinkorg för att öva på det obligatoriska dekanteringsmomentet. Snälla människor.

Fördelen med att bedöma vin blint är naturligtvis också att man slipper undan sina egna förutfattade meningar om producenter, årgångar och priser. Tyvärr så är det långt i från kutym att prova blint vid exempelvis Systembolagets nyhetsprovningar. Flera provare/skribenter väljer medvetet att läsa varje vinbeskrivning innan för snabbt kunna krafsa ner sina vitsord. Förhoppningsvis provar och rekommenderar jag kommande nyheter nu till hösten. Då blir det ögonbindel på!

Varför måste ett glas vin kosta 65-130 kronor på krogen i Sverige? Hur kommer det sig att vi prismedvetna svenskar vant oss vid att betala lika mycket för ett glas som priset för en flaska? Måste man bo i ett vinproducerande land för att ett glas till lunchen inte ska kosta lika mycket som maten? Hur kan en öl på en London-pub vara hälften så billig som i Stockholm? Vad ligger bakom restauranguttrycket ”det är baren vi tjänar pengar på” och gäller det bara i Sverige?

Frågorna blir fler och fler ju mer jag tänker på det. Arvid Rosengren kommer säkert ge svar på några i sin intressanta artikelserie om vinlistan på krogen, men jag känner ett behov av göra en djupdykning i ämnet. Har du input eller åsikter får du hemskt gärna dela med dig!

Ps. Skylten är från mitt woklunchställe Gogo Saigon och får ändå ses som ett undantag. Boxvinet serveras ur en kartong utan etikett och är inget jag rekommenderar.

För ett antal år sedan satt jag och en dj-kompis i en park någonstans i Göteborg och hade vinprovning. Vårt nyvunna vinintresse, några timmars dötid innan en spelning på Storan och fint väder fick oss att knalla in på systembolaget i Nordstan och handla tre halvflaskor vitt. Det dyraste kostade 63 kronor. Väl ute i parken genomförde vi en seriös provning i plastmuggar. Efter att lagt tre olika druvkaraktärer på minnet gick vi in på klubben och gjorde ett fantastiskt gig. Antagligen för att det var just halvflaskor.

Jag tycker fortfarande att det finns poänger med att kolla in det halva sortimentet. Viner på halvflaska mognar fortare, du behöver alltså inte vänta med att korka upp. Du undviker också en massa halvtomma helpavor i kylen som du ändå aldrig kommer att dricka upp. Numera finns dessutom flera kvalitetshalvor att få tag på. Och priserna ligger strax över hälften av kostnaden för en hel.

Mest intressant, om man ser till utbudet, finner jag söta viner och Champagne. Men det finns även en del bra rött och enstaka torra vita. Här är mina tips:

Rött

Masi Valpolicella Bonacosta, 52 kronor

Crozes-Hermitage Les Launes, 72 kronor

Alpha Zeta Amarone, 97 kronor

Vitt

Stürz Riesling Kabinett 2007, 49 kronor

Vitt sött

Michele Chiarlo Nivole, 69 kronor

Nederburg Noble Late Harvest 2008, 69 kronor

Kracher Cuvée Beerenauslese 2006, 149 kronor

Castelnau de Suduirat 2005, 159 kronor

Champagne

Pierre Peters Cuvée Rèserve, 165 kronor

Louis Roederer Brut Premier, 185 kronor

Om du skulle obegränsad ekonomi så finns det även några flaskor Grand Cru-Bordeaux kvar. Eller vad sägs om en halvflaska Château Haut-Nrion 2005 för ynka 4169kr?

Jag tycker mig se ljus i den dystra, kommersiella öltunneln. Under sommarveckorna har mitt barhoppande ingivit nytt hopp för bra bärs på krogen. Vanliga söderhak, typ Scandic Hotel, sporthaket Krukan och  Södra Teatern, serverar idag åtminstone ett öl som inte är en anonym ljus lager.  Jag har druckit såväl Red Seal Ale, Brooklyn Brewery Lager som Nils Oscar Kalasöl på ställen som tidigare bara serverat Falcon och Guinsess. En postitiv trend som jag hoppas är här för att stanna.

Vad kvalitetshöjningen beror på är svårt att säga. Jag vill tro att intresset för öl är större än stockholmsbarerna tidigare anat. Att vi bryr oss lite mer, även om vår vardagspilsner. Eller så beror det på en ny generation bartenders/inköpare. Oavsett är det kul att se kvarterskrogens öltavla uppdaterad.

I helgen spelade jag skivor i Italien tillsammans med min vapendragare Combo. Fredagsgiget på utomhusklubben Mercati Generali strax utanför den sicilianska staden Catania. Natten mellan lördag och söndag gästade vi klubben L’Azienda, söder om Rom i kuststaden Sabaudia. Två bra gigs och några nya vinupptäckter.

Väl framme vid Mercati Generali bjuds det på pizza. Till det dricker vi ett uppfriskande men något intetsägande vitt vin gjort på den lokala druvan inzolia. Det blir allt vanligare att man blandar öns inhemska druvsorter med chardonnay, men jag tycker inzolia klarar sig bra på egen hand så länge man undviker man ekfat. Inte superkomplext men ärligt ursprung.

Klockan närmar sig midnatt och vi har 1,5 timme kvar till spelningen börjar. Själva huvudbyggnaden, där toaletter och barer är inhysta, har tidigare verkat som vinfabrik. Vinpressarna står forfarande kvar – första giget på en vingård! Promotor-Marco berättar stolt om att staden Catania är överlägset störst på att odla gurkor. Bredvid dansgolvet står urgamla apelsinträd som fortfarande ger frukt varje år. Marco tar in ytterligare ett vin från Siciliens enda DOCG: Cerasuolo di Vittoria. Ett rött vin gjort på druvsorterna nero d’avola och frappato. Nero d’Avola ger på egen hand kraftfulla, koncentrerade och tanninrika viner medan frappato mer liknar merlot med sin mjuka, aromatiska frukt. Tillsammans ger dem en intressant blend med frisk syra och smutskryddig varm frukt. Såg att det släpptes ett tillfälligt vin från samma område på Systmebolaget i augusti, Planeta Cerasuolo di Vittoria 2006, för 99 kronor. Testa det om du kan.

Dagen efter har vi eftermiddagen ledig. Efter en capucciono på hotellet svänger vi in på rekommenderat fik och äter granita och briocche (typ sorbet och vetebulle). Sedan promenerar vi ner till fiskmarknaden i hamnen. Vi lunchar på en restaurang vi blivit tipsad om kvällen innan. Först antipastitallrik med bläckfisk, musslor, sardiner, fishcakes och fyllda paprikor. Därefter väljer vi bland dagens fångst ut tre orato-fiskar som grillas hela och serveras med citron. Underbart när fisk får smaka fisk! En nedkyld flaska inzolia från ny producent bekräftar gårdagens reflektion om ett enkelt men trevligt ursprungsvin.

Ett par timmar senare sitter vi på Catanias flygplats och väntar på planet till Fiumicino. I vinbaren passar vi på att prova på ett bättre sicilianskt mousserande på 100% chardonnay. Tyvärr saknas det väldigt mycket frukt. En mindre försening innebar att vi hinner med att testa ett erkänt toppvin, Zisola 27 från Mazzei, som är välgjort men alldeles för mycket ekfat och insmickrande modernt för min smak. Frukten är sammetslen och rökig men kokos -och vaniljsötma från de rostade faten tar överhanden. Extra plus ändå till den tempererade serveringen (19 grader) och bourgognekupan. Det ser man sällan i Italien.

Väl framme i gamla fasciststaden Sabaudio på klubben L’Azienda äter vi ytterligare en fiskmåltid. Här är matlagningen mer avancerad. Efter sju olika smårätter serveras vi en gudomlig spaghetti vongole med nyplockade hjärtmusslor. Till det surdegsbröd och olivlja från Puglia (inte den lokala eftersom den är för kryddig). Vinet kommer även här från Sicilien, vilket kan förklaras med att regionen inte har så mycket själva att stoltsera med.

Avslutningsvis står jag i taxfreebutiken på flygplatsen. De flesta vinerna av bättre snitt är nästan alltid dyrare än hemma så jag letar efter något som annars inte går att få tag. Till min förtjusning hittar jag några flaskor Brechetto d’Aqui – pefect for a picnic – som åker ner i skivväskan. Bra avslutning på en skön helg.

Ps. Spelningarna gick fint dem med

Ge mig det bästa ni har! Överaska och briljera! Visa vad ni går för! På krogar av Oaxens kaliber väljer jag gärna avsmakningsmeny och vinpaket. Åtminstone vid första besöket. Har jag väl övertalat plånboken vill jag uppleva helheten som kock och sommeliere har slitit för att kunna presentera. Bli totalunderhållen. Vilket jag blir på Oaxen.

Den ljumma sommarkvällen inleds med ett glas på bryggan i goda vänners lag. Därefter sex timmars imponerande matlagning och en uppvisning i råvarukonst. Cirkeln sluts efter en natt på nya hotellbåten, där frukostäggen serveras ugnsbakade (2h i 63 grader) med lös vita och fast gula i morgonsolen på akterdäck. Jag håller krogupplevelsen Oaxen som personlig tvåa efter Dahlgren i Stockholmstrakten.

Avsmakningsmeny och respektive dryck såg ut så här:

1. Vildörtsångad tartar på vildlax & hjärtmussla med räksnö samt fänkålssallad & pepparrotsskum & varm färskost. 2006 Auxey-Duresses Les Clou Sylvie Boyer, Bourgogne, Frankrike

2. Råräkor & hummer med kall rök, rödbetssallad, kärnmjölksorbet, vildgräslöksjuice & spritärtssmulor. 2007 Côtes du Rhône Domaine du Trapadis, Frankrike

3. Råbiff på hängmörad biff & pilgrimsmussla med blåstångspuré, torrinlagda grönsaker & skorpor med yoghurtsmajonnäs. 2007 La Lune Sansonniere/Marc Angéli, Anjou, Frankrike

4. Vasskolmilad havsvattenrimmad Östersjötorsk med gäddrom, spindelkrabba i brynt smör & vetegrynsgröt samt buljong på rostade fiskben & tupp med syrliga morötter & rimmad gurka. 1998 Pommery Louise Remis, Champagne, Frankrike

5. Bräckt örtkryddad kalvinnanlår med friterad kalvbringa & sirapslimpa serverad med blomkål & slånlav samt kalvbräss stekt i vitlöksaska & rödvinssky. 2006 Château Chasse-Spleen, Moulis en Medoc, Frankrike

6. Tryffelost med varm åkerbärssirap & sotad getost. 2009 Oaxen Kir Royal eko.

7. Mjölkchoklad Napoleon med rosmarinkryddad äppelsorbet & fudgeskum. 2003 Vin Doux Naturel Rasteau Rouge Domaine du Trapadis, Rhône, Frankrike

8. Konfekt.

Om vinpaket

Ser man till dryckesackompanjemanget kommer alla närvarande, med undantag för Kir-drinken, från Frankrike. Fokus ligger på vita viner och alla klassiska områden är representerade. Bästa smakcombon står rätt nr 2 för, som serveras med rök på flaska och därför limmar perfekt med den rökiga mineraliteten i vinet. Samtidigt som den något lägre syran är perfekt avvägd med maten. Även kombinationen med champagnen är lysande. Champagne passar makalöst bra till smakrik mat tack. Jag blir lika förvånad varje gång. I det här fallet har skumpan dessutom fylliga mognadskvaliteter som hjälper till på traven.

Som en liten mellandryck efter råräkorna bjuds ett hemmagjort, svagt destillat på vad man funnit i skogen på ön. Showigt, javisst, men definitivt roligare än den jämtländska saven som säljs på systembolaget.

Den unga röda Bordeauxen är långtifrån insmickrande med sin bäriga och lite snipiga framtoning. Men den matchar superfint med kalvrätten som både dämpar syran och lyfter fram frukten. Snyggt!

Svagaste kombinationen är första rätten som serveras med en enkel Bourgogne Blanc. Rättens alla smaker kör helt enkelt över vinet. Vinet kändes förmodligen extra platt efter en fördrink bestående av en kraftfull och tillika underbar Blanc de noir-champagne från Cedric Bouchard.

Den egenproducerade ekodrinken Oaxen Kir Royal är kul men inte mer än så. Osträtten klarar sig bra på egen hand. Däremot gillar jag idéen med det röda, söta VdN från Rasteau, som harmoniserar fint med både sötma och krydda (så länge men blandar allt på tallriken). Mitt första glas var lätt korkskadat och byttes ut, dock inte utan kommentar från servisen om att vinets karaktär faktiskt är lite ”smutsig”. Skillnaden var markant när en ny flaska öppnades. Tur för mig!

Sammanfattningsvis ett bra och genomtänkt vinpaket, framförallt i kombinationssynpunkt. Inte lika spännande om man ser till vinerna i sig. Och det är väl det som är vinpaketens akilleshäl. För 1200 kr per person blir a la carte-alternativen ytterst intressanta. Men det får (som alltid) bli en annan gång.

Filmen Sideways sänkte försäljningen av merlot och ökade priserna rejält för kalifornisk pinot noir. Den mer allvarsamma filmatiseringen av Paris-provningen 1976 Bottle Shock verkar ha floppat tillräckligt mycket för att inte ens nå svenska biografer. Hur kommer det då att gå för den nya mocumentaryrullen Corked! där man ironiserar över vinvärlden?

Bättre hoppas jag. Man ska inte ta sig själv på för stort allvar. Vinsnobbism ska vara roligt! Kolla in trailern.