Vintillbehör och design har aldrig gått hand i hand. Ett underhållande bevis på det är Connaisseur Mate – en kombinerad vinlagringslåda, väska och inredningsdetalj för 595 kronor.

Enligt uppgifter på tillverkarens hemsidan är multiprodukten tillverkad av EPP (expanderad polypropen) som tål tuffa tag. Den är återvinningsbar och har en unik isoleringsförmåga vilket innebär att ditt vin slipper att utsättas för häftiga temperaturväxlingar. Det snillrika locket stänger dessutom ute ljus. Så långt allting gott.

Med hjälp av ett väggfäste (extra tillbehör) kan du sätta upp lådan på väggen och då vill man gärna att den ska se snygg ut. Därför har man valt att etsa ytan på den michelingubbeformade sexpacksformen för att på så sätt ge den en ”rå stenkänsla”. När du ska helgshoppa plockar du enkelt ner din box från väggen, sätter på locket och kånkar i väg till Systembolaget. Glöm då inte att matcha klädseln, bäste connaisseur.

Nej, jag faller inte designen. Tyvärr bidrar det även till att den funktionella nyttan inskränks. För om den inte är snygg vill jag varken bära den som väska eller sätta upp på den väggen. Kvar finns då en stötsäker transportör av sex flaskor vin som även duger att lagra vin i (förutsatt att de yttre förhållandena är lämpliga). Perfekt att ha när man reser eller kanske när man ska inreda vinkällaren. Men då var vi där igen, inredning…hmm.

Min ambition är att rekommendera bra viner, inte att racka ner på de svaga. Men det händer allt oftare att jag stöter på viner som är varken eller. Intesägande medelmåttor utan individualistiska mål här i livet. Och dessa gör mig på dåligt humör.

X Winery Chardonnay Carneros 2007, ca 150 kr

Först vill jag bara säga att den amerikanska vingurun Robert Parker har gett detta vin 90/100 p: “…It is redolent of scents of tropical fruits and honeysuckle. In addition to delicious fruit, it exhibits medium to full body as well as outstanding purity, richness, and length. Consume it over the next 1-2 years.” Nej, nej, nej. Frukten är inte fantastisk och rik, den är översköljd med vanlij och kokos från 12 månader på ekfat. Visst går det hitta lite citron och päron om man jobbar på det. Och möjligtvis hittar man en liten besk nötighet i eftersmaken. That’s it.

Vinet är, som rubriken förtäljer, en amerikansk Chardonnay från Sonoma i Kalifornien. Men jag tvivlar på att någon levande människa kan härleda detta vin till sitt exakta ursprung. Möjligtvis producenten själv. Ursäkta min missnöjda upprymdhet, vinet är inte dåligt, det är bara totalt anonymt och ospännande. Det finns tillräckligt med moderna och intetsägande viner som upptar min gom och tid. Jag har verkligen inget emot Kalifornien – det finns minst lika många slentrianviner från exempelvis Chablis eller Rioja – det som stör mig är likriktningen. Vill vi konsumenter att alla viner ska smaka likadant? Hjälp!

80/100

Jag har vigt en plats i mitt hjärta åt Dolcetto. Druvan som direkt översatt från italienska går under namnet ”den lilla söta”. Inte för att den ger söta viner utanför att den är just liten och söt. Men det finns egentligen ingenting som är särskilt gulligt eller inställsamt med de viner som druvan ger upphov till. Tvärtom, i vissa fall. Det är en bestämd liten krabat som vet vad den vill. Långt i från en vanlig blanddruva man slänger ned som en sista skvätt i en internationell bourdeauxblend. Nej, dolcetto kan bäst själv. Trots sin tredjeplats i Piemonte – Nebbiolo och Barbera stjäl allt strålkastarljus – kan druvan producera viner som fullkomligen osar ursprung. Med ingen eller lite ekfatskontakt blir de druvrena vinerna oerhört karaktärsfulla.

Dolcetto är dessutom det ultimata köksvinet. Hyfsat lätt men ändå kärvt och läskande småtjurigt. Perfekt att smutta på medan du lagar, och om du verkligen måste, hälla i maten. Ett vin som sällan kostar mer än 150 kronor eller förvirrar dina smaklökar för kommande dunderviner. De flesta producenter som gör bra Barolos och Barbarescos bryr sig nästan alltid även om sin Dolcetto. Håll utkik efter producenter som Pira, Paolo Scavino, Andrea Oberto, Conterno Fantino, Vajra och inte minst Aldo Conterno.

Aldo Conterno Masante Dolcetto Langhe 2006 (74726), 149 kr

Vinet har en djup färg som drar åt purpur. Doften är ren och sval. Mycket typisk i frukten med mörka körsbär, lite blåbär och en och annan brådmogen jordgubbe. Smaken är ung men precis lagom stram. Den fina frukten håller kärvheten i schack och syran får verkligen munnen att sukta efter mer. Som sig bör avslutas eftersmaken med en bitterljuv och distinkt anslagen ton som tillsammans med finstämda tanniner ger karaktäristisk struktur. Ett perfekt exempel på hur druvselektering (som inte är så vanligt av denna lågpriodruva) och  hur ståltankslagring kan göra dolcetto till så mycket mer än tredje bäst. Drick till mat, såsom klassisk anti pasti, men ännu hellre under tiden då du tillagar dessa.

89/100

Jag tänkte att jag skulle börja lägga upp tasting notes här på Dricks så fort jag stöter på något riktigt gott. Eller kanske tvärtom också. Vi får se. I går sprang jag i alla fall på en ovanligt fin huschampagne på Hotell Skeppsholmen som öppnar nu i helgen. Den råkar dessutom finnas på magnum i beställningssortimentet, bra va!

Franck Bonville Grand Cru Blanc des Blancs NV, 289 kr görs på 100% Chardonnay. Vinet uppges ha 10 g restsocker per liter men uppfattas torrare tack vare en ungdomligt stram mineralitet. Frukten är lätt citrusdoftande med toner av bittermandel och fino sherry. I bakgrunden lurar en något fadd äpplighet och en elegant touch av mandarin. Eftersmaken sitter i längre än väntat vilket gör det här bubblet värt att dricka oftare än något bör firas. Håll även utkik efter årgångscuvéen.

88/100

Det här är gott att äta till:

Krämig squashsoppa med parmesan

Helstekt regnbåge med timjan och citron

Sommeliére Arvid Rosengrens förberedelser räckte hela vägen. I söndags vann han finalen i NM med ett övertygande lugn och förde därmed tillbaka titeln till Sverige.

Grattis Arvid, hur känns det att vara Nordisk Mästare?

– Tack. Det känns lite märkligt. Självklart är det fantastiskt kul att all hård träning och tid man har lagt ner har varit värd något. Samtidigt så lägger man ju ribban högt för sig själv inför nästa år. Den största vinsten är ju självklart all kunskap som fastnat på vägen. Det är verkligen enormt stor skillnad på det jag kan idag och det jag kunde för något år sedan när jag examinerades som sommelier. Och den utvecklingen är ju enormt rolig!

Hur firade du segern?

– Det firades med champagne och middag efteråt. Men över lag festade nog alla andra mer än vad jag gjorde. Adrenalinet hade ju rusat fram i kroppen sedan jag steg upp den dagen, så när spänningarna släppte så blev jag rätt seg. Jag smög iväg när de flesta begav sig till dansgolvet.

Bortsett från dansgolvet, innehöll själva tävlingen några orosmoment? Blev det någon ostprovning?

– Finalen i sig var ganska klassisk. Först utsattes vi för en muntlig blindprovning av två viner, där fokus ligger på att beskriva vinerna på ett korrekt sätt. Efter det provades fem glas sprit blint. I det momentet skulle man bara redogöra för råvara, ursprung och spritsort. Efter det presenterades vi för en simulerad restaurangsituation där man skulle hjälpa några gäster med dekantering av ett rödvin, öppning och servering av champagne, vinrekommendationer till en klurig avsmakningsmeny och rättning av en felaktig vinlista. Allting bedöms efter teknik och flärd och går naturligtvis på snäv tid. I semifinalen kom det dock en ölprovning, vilket nog ruskade om alla tävlande. Jag måste definitivt prova mer öl!

När förstod du att du skulle ta hem segern?

– Jag var extremt nervös innan finalen då jag var ganska säker på att jag hade gjort bra ifrån mig i semin, speciellt på teoriprovet. Men när spotlighten tändes på scen så rann det av och jag lyckades fokusera fullständigt. Så även om jag gjorde många tekniska fel så var jag så pass avslappnad i finalen att jag var, om än inte helt säker på seger, fullständigt nöjd med min insats.

Vad händer framöver nu, när får vi se dig tävla nästa gång?

– Att tävla som sommelier är inget man gör på rutin, även om man arbetar med vin varje dag. Jag har spenderat minimum 2-3 timmar med näsan i böckerna varje dag i tre månader. Jag har sagt nej till de flesta sociala aktiviteter och varit en riktigt tråkig partner. Dock är fördelarna inte att förakta. Så jag kommer nog
att fortsätta tävla, under förutsättningen att jag kan hitta en balans där det inte helt tar över mitt liv. Men nu skall jag försöka göra annat, träffa vänner och umgås med min flickvän, kanske till och med spika upp tavlorna i lägenheten som jag flyttade in i för sju månader sedan.

För du som själv är sugen på att tävla eller veta mer om hur Arvid lyckades med sin bragd svarar han gärna på frågor här på bloggen. Posta kommentar ”till Arvid” så kommer svarar han så  fort han hinner.

Folkölets roll som törstsläckare har länge exkluderats till efterfester i brist på annat flytande. Det säljs inte på Systemet och marknadsförs endast då det är extrapris på sexpack. Till min förtjusning upptäckte jag i fredags en kvalitetsproducent som sken upp ölhyllorna på ICA Mariatorget – Slottskällans bryggeri. I går genomförde jag mitt livs första folkölsprovning. Så här gick det.

När man dricker folköl är det lätt att förstå alkoholens funktion som smakbärare. Starköl upplevs inte bara fylligare och tyngre, den kan dessutom (i rätta bryggarhänder) ge drycken komplexitet, djup och längd. Men om man, liksom Slottskällan, anstränger sig hårt  går det faktiskt att skapa fin karaktär och aromrikedom med bar 3,5% alkohol och schyssta humlesorter. Det vet jag säkert nu. Jag har provat de fyra sorter jag hittade, varav tre mig veterligen också finns som starkölsvarianter. Här är mina tasting notes.

1. Roslager Lager. Det mest välbalanserade ölet i uppställningen. Förbluffande fylligt och matigt för att vara en folle. Bra balans mellan malt och humlebeska. En svag honungston i doften men ingen sötma i smaken. 83

2. London Ale. Härliga karamellmalttoner som matchar den fina bärnstensfärgen. Julens ljusa torkade frukter och en klick apelsinhonung. Läcker humlebeska ger liv och förlänger smaken. Något söt. 82

3. Källarlager. En mörkrostad lager med toner av farinsocker, kaffekolor och ölindränkta bastustenar. Smaken är däremot torr och medelfyllig. Tyvärr inte särkilt lång. Här hade lite mer alkoholsötma gjort susen. 79

4. Uppsala Lager. Påminner mest av alla om den folköl vi är vana vid. Men ställ den vid sidan om en Falcon Lager så märks skillnaden direkt. Mjukt, fylligt och välavvägt med lätt gräsiga toner. Lite mesigt bara. 74

Nu i helgen 17-19 oktober avgörs de Nordiska Mästerskapen för sommelierer ombord på Silja Symphony. Varje nordiskt land får skicka två tävlande. Sverige representeras av Arvid Rosengren som arbetar på restaurang Mash i Köpenhamn (även gästskribent här på Taffel) och Fredrik Horn från PM & Vänner i Växjö. Tävlingen är uppdelad i flera olika moment som inte avslöjas i förväg.  Dock kan man vara säker på att det alltid blir någon form av svårt teoriprov, dekantering och blindprovning. Men enligt Arvid Rosengren ska man alltid vara beredd på vad precis vad som helst som har med mat och dryck och göra.

– För något år sedan i Svenska Mästerskapen fick de en blindprovning av ost. I finalen brukar det vara upplagt så att man har en hel drös moment att genomföra på en viss tid, ofta i en simulerad restaurangmiljö, där några ”gäster” kanske behöver hjälp med att
servera en magnumflaska champagne på 15 glas, några behöver hjälp med dryckesrekommendationer till en meny osv. Det är tight med tid, och saker som man gör varje dag på jobbet blir svåra när händerna darrar av nervositet.

Arvids starka sida är enligt honom själv teorin och servicemomenten.

– Jag är en riktig nörd och har svårt att acceptera att jag inte kan svaret på någon fråga, så det kommer naturligt att plugga synonymer till druvnamn på ungerska och annat mer eller mindre viktigt. Sen tycker jag mig själv vara en ganska hygglig servicepersonlighet. Att ”leka” restaurang kommer naturligt, så länge som det handlar om gästinteraktion. Å andra sidan är jag inte den äldsta av rävarna och saknar en hel del av den klassiska servitörskunskapen, tranchering, de franska garnityren etc. Men min största fiende just nu är nerverna. Jag blir fruktansvärt nervös, darrar och svettas.

I våras tävlade Arvid för första gången i SM där han kom tvåa. En fantastisk start för en man med dåliga nerver. Men för lyckas i tävlingar krävs det månader av förberedelser. Till NM har han bland annat förberett sig genom att läsa ihop med sina danska motståndare.

– Vi har setts varje vecka, pluggat mer eller mindre samma saker och testat varandra allteftersom. Det är ju lärandet och kunskapen som är det främsta man vinner genom de här tävlingarna, man skulle aldrig kunna motivera sig till att studera vidare på denna nivån utan dem. Inte jag i alla fall. Fast det ska bli skönt när det är över, och man kan prioritera umgänge med flickvän, familj och vänner, sånt man har
bortprioriterat de sista månaderna. Jag känner mig i varje fall mindre nervös nu än sist, och det betyder
nog en hel del.

Lycka till önskar vi från Taffel.

PS. I skrivande stund finns det fortfarande båtbilljettpaket kvar att köpa som inkluderar resa, tävling, middag etc.

I lördags fick jag en flaska vin av en dörrvakt på en klubb där jag spelade. Vakten kommer från Makedonien och är utan tvekan sitt lands största ambassadör för inhemska viner.

Egentligen är det tredje flaskan han tagit med sig. Liksom de tidigare två var det här också ett rött vin gjort på den djupt mörkblå druvan Vranec. Till skillnad mot tidigare flaskor förvånades jag det här vinets struktur. Den högavkastande Vranec tycks påverkas positivt av nya, i det här fallet franska, ekfat. Smaken är medelfyllig, frisk, blygsam alkohol och med unga tanniner. Doftspektrat täcker in körsbär, omogna hallon och en något ovanlig kryddighet som drar åt glögghållet.

Även om det inte är stort vin så finns doftar det unikt ursprung. Det smakar inte som något annat jag provat tidigare. Och jag är övertygad om att vinet kommer utvecklas fint under ett par år framöver. En flaska kostar enligt min vaktkompis runt 60 kronor (!) en hundralapp och klassas i Makedonien som ett premiumvin. Kanske vore det här något för Systembolagets inköpare att kolla in på istället för deras kinesiska utflykter? I dagsläget finns inte ens landet representerat i rullistan på hemsidan. Nästa gång jag spelar har jag blivit lovad smakprov hemmagjort plommonbrännvin. Spännande.

Nej, det handlar inte om kval till fotbolls-vm.

Förra veckan var det Nya Zeeländska vindagen i Stockholm. Ett 40-tal producenter hade dukat upp sina viner, några i hopp om att få en importör, andra mest för att sprida kunskap om hur bra viner man gör borta på andra sidan jorden.

Nya Zeeland har länge varit känt för sina aromatiska Sauvignon Blanc-viner. Nu satsas det också stort på export av Pinot Noir. På provningen fanns en intressant och pedagogisk ”pour-yourself-tasting” där man radat upp 15-20 Pinot-flaskor vars ursprung sträckte sig från Marlborough i norr till Central Otago i söder. I dessa två huvudregioner produceras två olika typer av Pinot. Man kan förenklat säga att vinerna från Marlborough är lättare och mer saftigt rödfruktiga i stilen och de från Central Otago fylligare, mörkare i frukten och mer uttalad tanninstruktur. Skillnaden var tydligare än jag först trott. Bra sätt att prova.

Efter att gått igenom sisådär 60 glas var jag klar. Slutsatsen är att Nya Zeeland gör bra kvalitativa viner, särskilt konkurrensmässigt starka i prissegmentet 80-120 kronor, vilket  borde passa den svenska marknaden perfekt. Jag tycker mig ha märkt av en ökad acceptans bland vänner, bekanta och släktingar att ett vin numera får kosta kring hundralappen. Blickar man en aning uppåt minskar utbudet drastiskt. Kring 200 kr finns det få flaskor att få tag. Men det kommer säkert då efterfrågan ökar.

Dagens personliga favorit var inte helt oväntat Felton Road med sina mineralsnygga Pinot Noir:er från Central Otago. Deras två prestigeviner Block 3 och Block 5 visar hur två olika vingårdar i samma område kan ge helt olika vin av samma druva. Felton Road gör också en intressant halvsöt Riesling och en knastertorr Chardonnay. Men här har prislappen seglat iväg upp till 279kr för de vita och ca 500-650 kr/flaskan för de röda. Håll utkik efter Cornish Point Pinot Noir 2008, dagens höjdpunkt.

Övriga personliga favoriter var Elephant Hill Syrah Hawke’s Bay 2008 med en elegant kryddighet som påminner om norra Rhône. Carrick Unravelled Pinot Noir 119 kr och Carrick Crown & Cross Pinot Noir Central 249 kr, båda från Central Otago 2008, kvalar in som områdets fynd. Överlag en mycket bra producent. Liksom den nya bekantskapen Staete Landt Vineyard från Marlborough som precis börjat säljas till svenska restauranger. Hela Staete-rangen håller hög nivå och än så länge ligger priserna mellan ca 100-200 kr. Deras fatjästa Chardonnay och persikofruktiga Viognier visar verkligen vägen för landets vita.

Om man ska dö lycklig bör man någon gång i livet dricka en riktigt bra Bourgogne. I går kväll bockade jag av den punkten flera gånger om. För att vara på den säkra sidan.

Tidningen Livets Goda arrangerade i går en extraordinär Bourgogneprovning på Pontus by the Sea i Stockholm med Michel Jamais som föredragande. Av de totalt 19 vinerna var fyra stycken vita och femton röda. Inte mindre än 11 Grand Cru fick jag det till. Grand Cru (stort läge) innebär att druvorna kommer från de bäst belägna vinodlingarna på den dyraste marken. Därefter klassificeras marken som Premier Cru och Village. I Bourgogne är det dessutom extra viktigt att koll producenterna. En namnkunnig etikett behöver tyvärr inte innebära att det är ett fantastiskt vin. Men just detta var inget problem den här kvällen. Producenterna var noggrant utvalda och årgångarna övervägande 2006 och 2007 som var förvånansvärt öppna och tillgängliga.

Här är guldkornen som fick mig att vakna med ett leende på läpparna i morse (glad att jag fortfarande lever och kanske får möjlighet att dricka de igen):

• 2006 Corton-Charlemagne Grand Cru, Bonneau de Martray

Knivskarp mineralitet. Elegant kraftpaket i perfekt balans med tillgänglig och med mogen frukt. Sjukt lång eftersmak (97-98).

• 2007 Bonnes Mares Grand Cru, Robert Groffier

Öppen, sensuell, mörkröd frukt. Rosor, kalk och en lätt stallig kryddighet. Snyggt. (95-97)

• 2006 Gevrey-Chambertin Premier Cru Clos St-Jacques Fourrier
  

Stor doft, fylld av mineral, krossad sten, viol, bigaråer. Feminin elegans och perfekt balans. (96-97)

• 2006 Chambertin Grand Cru Armand Rousseau

Djup, sval, mineraltätt doft. Snyggt använda fat, behöver lite tid. Lång och tät i avslutet.

Trevlig helg, ikväll blir det pizza och kubacola.